frippestylee

Ingen lyssnade när hon behövde dem som mest.
Hon vet inte vart hon är påväg, men hon vet att det är till ngt bättre.
Att hon kanske inte kommer finnas där för dem att se, det betyder inte att hon inte kommer finnas i närheten av dem.
Hon kommer alltid vara där, de kommer inte få höra hennes skratta och hon kommer inte kunna skratta med dem.
Men hon kommer alltid finnas i deras hjärtan.
Det ekar i hennes huvud, hon känner slag efter slag, allt mummel, hon ser allt framför sig, allt som hänt.
Hon försöker blunda försöker få ut bilderna ut huvudet. Bilderna av allt som hänt, skriken som ekar i hennes huvud.
Jag vill inte mer, hon intalar sig själv. Inget kommer hjälpa & ingen kan hjälpa.
Hon har fösökt att kämpa men allt bara sviker för henne.
Ärren i armarna svider och hon vill inte finnas kvar.
det ända hon ville var att ngn skulle inse, ngn skulle förstå att hon inte orkade mer, att hon började bli svag.
Att hon gick till skolan varje dag med ett leende som var falskt. Hon gick i korridoren, ville bara gömma sig och glömma allt. Hon drar ner koftan över ärren längst armarna, ärren som folket låtsas att dem inte ser.
Hon vill inte, hon vill inte mer, hon tar tabbleter, hoppet om att hon kanske ska försvinna..
Alla tar det som ett skämt.
Ingen kommer att inse att dem kunde stoppat det som hänt.
14 år, åren av hat och sorg.
Med vännerna mådde hon bäst, men inte ens dom inser att de inte känner henne.
De vet inte att hon går där genom korridoren och inte vill hem, inte vill möta sin pappas våldsamma hand.
Sin syster skrik och tårka hennes mammas tårar.
Hon är ensam, hon måste vara stark, men varje straff varje hemska händelser det lämnar ett jävla spår i hennes hjärta.
Det var jobbigt när folk fråga, så hon låtsades må bra, hon visste att ingen kunde hjälpa.
hon känner vinden genom håret, hon ser bilderna från när hon var liten.
Bilderna av då hennes pappa inte var den han var, hennes mamma skratta och hennes syster var lycklig, hon förstår inte var allt tog vägen.
Plötsligt stod han bara där och allting blev helt fel..
Nu står hon här och tar farväl, hon försökte men det blev inget bra.
Hon fäller en tår och ler hon säger för sig själv det här är sista gången jag behöver gråta.
Allt släpper, hon hör hur det närmar sig, hon tänker vrf var det just hon som skulle födas, just hon som skulle gå igenom detta.
Det kommer närmare, hon ber om förlåtelse för det hon gjort.
Hon höjer blicken där är det och allt försvinner hon hinner inte blinka inte tänka.
Hon är nu borta, allt man har är fottona, ända beviset på att hon någonsin fanns...