frippestylee

1995 den 15 Januari det var då dt hände. Det var då jag föddes. Det var då allt började.
Man gillade tiden då man var liten, det var då man inte fattade vad som verkligen hände runt omkring en.
Det var som om man var blind för allt det onda, men tillslut vaknade man upp och insåg hur det låg till.
Att bråken inte handlade om att bara höja sin röst som ens föräldrar brukade säga. Det handlade egentligen om ren ondska.
Föräldrarna stod där som vanligt mitt i rummet och skrek ut de onda orden som man fått höra att man aldrig skulle använda. De brydde sig inte om att mitt i mängden stod jag och min syster. Livrädda. Rädda för vad som skulle hända, rädda för att dem skulle lämna oss.
Men allt brukade sluta med en smäll från dörrar åt olika håll och där stod jag och hon kvar.
Vi kunde inte fatta, vi var rädda.
Kommer inte ihåg mkt från när ja var mindre, vet inte om ja ska det som en possetiv eller negativ grej.
Men tiden gick och ja började vänja mig vid smällarna skriken från alla håll, ja lärde mig att stänga ute det.
Men tillslut skulle det uppehöra, dem skulle inte bo ihop mer.
Min pappa blev ledsen min mamma tyckte att det var bäst så, vi hade inget att säga till om, jag och min syster.
Plötsligt var vi med och tittade på där pappa skulle bo, det verkade okej, men att inte få ha pappa där han alltid hade vatt skulle kännas jobbigt.
Men han flyttade han tog allt som fanns här med honom.
I början träffades vi inte men sedan fick vi, jag gillade inte att vara där, känslan av all rök och öl lukt kändes jobbigt och påträngande. Men bara jag hade min pappa tänkte jag.
Vi bodde alla i samma rum, gissar på att vi var omkring 7 år gammla. Vi sov i samma säng, med en pappa som inte vaknade när vi hade mardrömmar och blev sur om vi ringde våran mamma och sa att vi var rädda att sova där.
Alltid samma sak, han var alltid full. Måndagen var ingen jobbedag för honom, han var så bakfull att han knappt kunde stå upp. Jag fattade inte om det var okej att vara så full eller inte. Jag fösökte ignorera det.
På morgonen kom ja knappt upp, jag ville heller inte gå till skolan.
Ibland han ja bara cykla en bit innan ja vände om och cyklade hem, vet inte varför jag hatade skolan, men allting började kännas tungt.
Vi var nästan tvungna att vara hos våran pappa även om han söp bort all våran tid. Även om han fick mig att må dåligt.
Kommer ihåg alla födelsedagar vi hade, han kom alltid dit.. full.
Det fick aldrig vara min dag, jag fick inte känna mig speciel som jag ville. Jag fick inte heller känna den lyckan av att vi samlades där igen som en familj, mina fösäldrar bråkade alltid och där mitt i satt jag igen som när jag var liten, ingen såg mig eller brydde sig om mej, även om det var min dag.
Han gjorde så varje gång ngn fyllde år, aldrig kunde någon ha en egen dag, han fanns alltid där för att förstöra den.
kommer ihåg känslan och klumpen imagen, då man visste att han skulle komma full, man visste att han skulle snacka en massa och få en att börja gråta.
Man visste alltid om det.
Efter ett tag flyttade han till ett annat ställe, kommer ihåg det så väl, jag gillade det inte.
Pappa bara låg och sov hela dagarna och drack, han ville inte handla eller något, för han var det som att vi inte fanns. Det var bara han och hans sprit.
Vi fösökte klara oss själva, men vafan vi var små, vi fösökte ha varandra, fast vi bråkade mest.
Min syster ville tillslut inte längre bo hos min pappa, men jag stannade.. även fast han söp varje dag och inte brydde sig om att ja inte kunde sova, ja stannade för hans skull, allt för att se min pappa må som han gjorde när vi alla var en familj.
Jag satt och grät på kvällarna, för jag var rädd, allting kändes så långt borta och ja visste att min syster och mamma hade varandra, medans ja satt där på sängkanten och hade det fyllot till pappa.
Jag stängde in mig själv, ja hade bara mig själv.
Det kom inte tårar ja trängde in allt djupare och djupare.
Men jag blev äldre, pappa började supa mera, han kom hem till mamma på kvällarna, polisen kom & jag grät ja grät så jävla mkt. Trodde att pappa skulle åka in, trodde aldrig att ja skulle få se han igen. Även om han alltid nästan vatt full så ville ja ändå ha min pappa där, men han åkte inte in.. han åkte hem och söp ännu mer.
Det kändes som att han söp bort oss ur hans liv.
Tiden flöt på, jag gick ut med pappa även om han var full, bara ja visste att han var säker.
ibland fick man höra kompisar som sett han slåss full nere i stan..
Ändå gjorde ja allt.
Vi gick ut på resturanger, han började dricka där inne, han drack så mkt så att han fick stödja sig på oss när vi skulle hem.
min syster brukade lämna honom hos sig och dra till mamma, men ja brukade inte kunna lämna honom, han var min pappa, mitt kött och blod, ville inte att ngt skulle hända honom. Jag var alltid orolig över honom.
Jag började ändå bo hos mamma mer och mer, men han fanns ändå där och sumpade mina dagar.
Han brukade ringa på morgonen, redan full.. han skällde och skrek, mamma började gråta och vi andra med.
Varje helg, alltid likadant, jag och min syster fösökte göra ngt medans pappa låg och skrek på soffan elr gick ut och var borta i några timmar.
Vi mådde dåligt, min systser började snacka med mamma om hur hon hade det, men ja trängde in allt.
Ville inte snacka om det, ville skydda pappa och inte ta upp allt som hänt.
Min mormor fick sen en tumör, hon åkte in på sjukhuset, vi fanns vid hennes sida. Jag älskade henne så mkt. Hon var den ända som visade att hon brydde sig om sig. Det gick tio dagar, tio jävla dagar och hon fösvann.
Bara så jävla snabbt var hon ute ur mitt liv, den som betydde mest. Jag kunde inte gråta, jag satt fast dt i hjärtat och lät det stanna där.
Jag fösökte få livet att rulla på igen, men på ngt sätt satt ja fast.
Varje nyår, ja mådde dåligt, klumpen fanns där igen han söp röven av sig, var rädd att han skulle skjuta raketerna på sig, ja grät. Där stod vi jag min mamma och syster & grät, vi var rädda om den som ändå på ett sätt försörde våra liv.
Mamma deppade ihop, hon var nästan inte kontaktbar.. och ja blev ensam ännu mer.
Kommer nästan inte ihåg allt, kan bero på att ja fösökt glömma det.
Vi brukade vara på tävlingar och fiska.  Pappa gjorde allt den dagen för att inte dricka ngt, han klarade det.
Men när klockan blev runt sex kom hans polare , de gav han de jävla ölen.De söp ner han så att han inte kunde stå upp och de visste om hans problem.
Han kom tillbaka till våran plats.. vinglande.
Jag blev så besviken, han hade lovat mig detta och han var full, igen.
Jag fösökte packa ihop allt, ja ville hem. Min syster kom ner där vi var med en kompis. Hon sa vafan till att han var full, sedan sa hon att hon skulle iväg med sina kompisar. Där stod jag tolv år med en pappa som inte kunde stå upp.. ja såg hur det svartna nästan för hans ögon. Jag packade klart och fösökte få hem han, påvägen såg jag hans vänner som supit han full, de hjälpte inte mig även när de såg att ja grät för att ja mådde så dåligt.
Jag klarade iaf att få han på benen och jag fixade hem honom. Jag funderade på att stanna, men varför skulle ja, han hade sårat mig för mkt.
Tiden gick, jag blev 13, som vanligt pappas fylla och tråkigheter.
Pappa fösökte ta tag i sina problem, han började gå i grupper för att komma över sitt drickande.
För första gången kände ja mig stolt över min pappa.
Det gick så jävla bra, han blev en ny människa, jag älskade honom.
Men fan alltså fifan, han trillade tillbaka och allt började om på nytt.
Pappa började må piss, han insåg hur mkt han hade förlorat.
Han valde att han inte ville leva längre, han ringde och berättade.
Jag och min syster stack ner för vi var rädda till honom, han var helt borta.
Kommer ihåg att jag tog hans hand och fösökte övertala honom att inte göra det. Där satt han på soffan med minst tjugo tabbleter, han fösökte svälja dem, jag slog ut dem över golvet och brast i gråt. han försökte gång på gång. Spriten och tabbleterna..
Ambulansen och polisen kom, men han ville inte med, han tyckte att han var klar här på jorden.
Jag åkte hem till mamma, mådde sämre än ja trodde att ja kunde.
Det gick ett tag jag fick inte träffa pappa, han fösvann in på ett hem för dem som inte ville finnas kvar. Det kändes hemskt.
Tiden gick.. pappa söp när han kom hem igen. Han trillade när han var full och krossade knäskolen, han tappade all sin vikt, han började se hemsk ut.
Det kändes konsitgt att se sin pappa så. Ville aldrig se han så.
En dag ringde polisen, pappa var på sjukhuset denna gången lyckades han nästan gå mot ljuset.
En ängel vakade vell över honom, för han finns här än idag.
Jag är glad för det, även om han pajade det mesta.
När jag blev fjorton började han ta kontrollen på ett sätt över sptriten, men han slog mig.
Han slog mig, hotade mig med kniv och kasstade saker på mig, han gjorde det dels pga tabbletter, men innerst inne vet ja inte.
Han sa att han hatade mig och aldrig ville träffa mig igen,.. så jag flyttade och sa att ja aldrig skulle komma tillbaka.
Men ja kom tillbaka, även om ja visste att ja skulle må piss i hans närhet.
Jag fanns där för han, även om spriten var den han levde för.
pappa lovade mig att vi skulle åka till Gbg på semester, vi träffades på stationen, han var packad, allting rasade för mig. Jag började gråta, han hade lovat mig detta och han kunde inte hålla det, det sved.
Jag kommer ändå komma ihåg semestern, jag var där med min pappa, min pappa som betyder mest.
Allting byggs ändå upp för mig nu, ja fösöker leva livet som ja vill ha, jag var påväg.
Men allting rasade tillslut, jag började tänka på allt som hänt, och kom ner dit ja hade försökt så länge ta mig ifrån.
jag kunde inte kolla mig i spegeln utan att gråta, kunde inte inse att ja var den ja var. Jag tog kniven och skärde djupa sår i mina armar, tänkte att där skulle ärren och allt bekymmer få sitta. Det kändes bättre..
Folk såg vad som hänt, ingen brydde sig. Ja ville slinta skära upp mig och bara fösvinna. Men jag hade inte modet, jag var inte redo att ge upp.
När ja var nere åt ja inte, ville bara slippa allt.  Han hade ju bara supit bort mitt liv. Så jag började ta medicin, jag överdosera, började skaka och fick knappt luft, det kändes bättre. Försökte dricka det jag fick tag på, tänkte om pappa mådde bra av det kanske jag också skulle göra det, men inget hjälpte.
Drömde om att ja skulle försvinna.. men ännu har ja inte gjort det & ja kämpar för att hålla mig kvar.
Ja ska inte ge upp som pappa gjorde, bara för att han finns kvar betyder inte att ja kommer göra det.
Men jag älskar er alla, kunde inte anna att dagen då ja föddes skulle mitt liv bli såhär, att ja skulle känna denna smärta, men det har format mig till den ja är & jag ångrar inte vem ja är..