frippestylee

Det är som det ska vara, men inget kommer någonsin att bli som förut..
Försöker att vara stark.
Det är nog som han sa att när det är som sämst känns det ändå som att du ska klara dej, det är när du börjar må bra igen som du faller ihop.
Jag fösöker finna leendet, men jag ser mej i spegeln och jag ser inte samma människa längre.
Har börjat ge upp hopppet, allt är tungt, så jävla tungt..
Ända orsaken man skär sig är för att känna att man lever, att man fortfarande lever.
Att allt som tryckt ner en inte har lyckats ännu..
och man går där, ingen har en jävla aning om hur man känner sig, att allt bara känns meningslöst.
dem frågar vad det är och man trycker fram det där falska leendet så att dem ska tro att det är okej.
Har inte känt såhär innan, men jag vet inte vart jag ska.
Känns som att allt man kämpar för inte lönar sig, ska man ge upp helt?
Kämpar för att inte bryta ihop nu.
Jag vill visa mig stark, jag var stark i dem här 15 åren.
Försökte undvika allt hela tiden, men jag inser nu, att hur jag än vrider på det fastnar allt, all jävla skit jag gått igenom.
Känner ingen mening med att vakna på morgonen, vill bara somna om, men jag går upp, för jag fösöker vara stark och göra ngt som kan få mig att må bra.
Men det blir mest skit, känner aldrig den känslan av att man älskar livet längre.
jag skulle ge allt för att få tillbaka känslan av att känna att jag lever livet och jag älskar det.
Men på vägen så försvan det och jag kan nt vinna tillbaka det..